KISSWacks

Portrait från Kristianstad är tillbaks med en ny vinyl-singel, ”The Murder Of All Things Righteous”. Klassisk Heavy Metal med inspiration från såväl Mercyful Fate som Iron Maiden.

Med lite medlemsbyten sedan förra släppet, så hör man här Per Karlsson (som även sköter sången i det klassiska bandet Overdrive) på sång. Jag tycker helt klart att Per låter betydligt bättre än vad Philip någonsing gjorde. Ett klart uppköp vad gäller sångare.

Singeln består av två riktigt bra låtar. På A-sidan: ”The Murder of All Things Righteous”, en upptempolåt som bitvis påminner om Iron Maiden. Innehåller ett grymt gitarrsolo där Kristian och Richard ”duellerar”, riktigt bra.

På B-sidan ligger: ”Son Of All Graves”. Börjar med ett orgel-intro, för att sedan gå över i en King Diamond-influerad midtempo-låt med skön falsett av Per.

Omslaget och bandloggan är ritad av Tyrant från det ökända Black Metal-bandet Nifelheim.

Skivan är utgiven med ett riktigt snyggt bildomslag med tillhörande textblad. Upplagan på singeln 1000 exemplar, varav 100 st. är i Guldfärgad vinyl, 300 st. i clear vinyl och resten (600 st.) är i svart vinyl.

Om du gillar band som Iron Maiden, Mercyful Fate och liknande så kan jag rekommendera Portrait. Håll utkik efter deras kommande andra LP senare i år.

Äntligen en ny skiva med Ace. 20 år sedan förra plattan ”Trouble Walking”. Efter att de andra tre originalmedlemmarna i KISS släppt varsin soloplatta de senaste åren (Nja, inom en 5-årsperiod i varje fall) så är det alltså dags för Ace att ge ut nytt material.

* Gene Simmons – ”A**hole” (2004)
* Peter Criss – ”One For All” (2007)
* Paul Stanley – ”Live To Win” (2006)

Förväntningarna på denna var för min del ganska höga. Då varken Genes eller Peters plattor är några direkta fullpoängare och då Pauls visserligen är en bra skiva, men lite mer åt pop/rock-hållet än en riktigt rockrökare. Så vad skulle man då få av Ace? Höll han kvar vid sin gamla rock’n’roll-stil eller hade för många år med diverse drycker och preparat fått honom att förändras till något sämre?

Det börjar tungt. Så här tungt har jag aldrig hört Ace. ”Foxy & Free”, som inledningsspåret heter, är en riktigt bra öppnare. Det låter lite som om låten skulle kunna härstamma från tiden runt första Frehley’s Comet-plattan. Versen får mig att tänka på ”Rock Soldiers”.

Andra spåret fortsätter om inte tyngre så i varje fall lika tungt som ”Foxy & Free”. Första singeln som släpptes från plattan, ”Outer Space”, låter som en Ace Frehley som har tagit med sin soloplatta från ’78 in i 2000-talet. En kärlekssång med rymdtema? Ja, det är en Ace-platta, vad hade du väntat dig.

”Pain In The Neck”, kanske skivans svagaste spår i min mening. Skönt akustiskt mellanspel, men lite för seg för mig, sånt där mellantempo. Jag känner lite grunge-obehag, inte bra. Som tur så kommer det en riktigt rocker efter detta.

Ace verkar gärna vilja ha med en cover på sina plattor. Det har varit minst en på varje av hans soloplattor (förutom på ”Second Sighting” då).

* ”Ace Frehley” (1978) – ”New York Groove” (Hello, 1975)
* ”Frehley´s Comet” (1987) – ”Into the Night” (Russ Ballard, 1984)
* ”Trouble Walking” (1989) – ”Do Ya” (The Move, 1972)
* ”Trouble Walking” (1989) – ”Hide Your Heart” (Bonnie Tyler, 1988)

Och nu var det dags för ”Fox On The Run”, Sweets gamla hit från 1974. Väldigt många musik-”kännare” anser att covers bara är skräp, men jag kan uppskatta en bra om den görs bra. Och det tycker jag att Ace lyckas med, en helt klart godkänd version av en låt som det har spelats in ett antal covers av genom tiderna.

Akustiskt gitarrintro a’la Jon Bon Jovi’s ”Blaze Of Glory”, som sen går över i en mer eller mindre instrumental Ace-komposition. Även denna skulle kunnat varit med på hans första solo-platta från ’78. Sköna 70-tals vibbar. När jag läste titeln till denna, ”Genghis Khan” så fick man inte direkt en korrekt bild av denna låten som visade sig vara en ganska laidback sak.

”To Many Faces” känns som den härstammar från tiden runt ”Trouble Walking”. Ett ganska skönt groove i denna.

Har Ace gått och blivit religiös eller nåt? ”Change The World”, en låt om att förändra världen och önskningar om fred. En trallvänlig liten trevlig sak, låter inte Ace dock. I slutet känner man dock igen honom, ett typiskt Ace-solo.

”Space Bear” visar vad Ace är bäst på, spela gitarr. Varför fick han inte göra det på mer ”Psycho Circus”? Han spelade väl typ på en låt eller nåt. Hade kunnat bli en riktigt bra skiva. Detta är en riktigt bra instrumenatal-låt.

Ace har fått smak för sin akustiska gitarr, och det låter bra. Ace låter verkligen inspirerad på många av låtarna, bl.a. på den självbiografiska ”A Little Below The Angels”. En akustisk låt, en av de bästa låtarna på plattan faktiskt. Gillar denna skarpt.

Nästa låt har jag hört innan. ”Sister” har spelats live i många år, var med på Aces demo från 1994. En höjdarlåt som är kul att få på en officiell platta.

“It’s A Great Life” – En modernare Ace-låt, lite snällare, lite allsångskänsla… Nej, inte på Skansen!

Och slutligen, den fjärde delen i Fractured-serien, ”Fractured Quantum”, en instrumental låt som följer i fotspåren efter sina föregångare.

Över lag en riktigt bra platta, den börjar mycket starkt, med några lite svagare låtar i mitten, och mot slutet ökar klassen igen. Har du någon gång gillat Ace, KÖP!!!

Den version av skivan jag har, är en CD i en digipack som kan vecklas ut och vikas så det blir som en pyramid. Kul att det är någon som försöker göra nåt av CD-omslagen som annars är rätt tråkiga. Första gången jag såg hur bilden på omslaget skulle se ut gillade jag den inte. Men nu när man håller fodralet i handen så fungerar det, faktiskt ganska snyggt.

I augusti 2008 fick King Diamond en inbjudan från Lars Ulrich i Metallica om att medverka med Mercyful Fate i det kommande spelet Guitar Hero: Metallica. Givetvis var han intresserad direkt.

Det som behövdes var masterbanden från originalinspelningarna av låtarna ”Evil” och ”Curse Of The Pharaohs”. Men dessa fanns tyvärr inte att uppbringa. Så Hank Shermann och King Diamond kontaktade Michael Denner och Timi Hansen för att höra om de var intresserade att spela in låtarna på nytt och de ställde upp med en gång. Då ingen av dem hade haft kontakt med Kim Ruzz sedan 1985, och tiden var knapp för att hinna med i tid, så tog de in ett säkert kort på trummor, Bjarne T. Holm, trummisen som spelade i den senaste uppsättningen av Mercyful Fate.

Spelet gavs ut i Europa i början av Maj 2009, och med på detta fanns en nyinspelning av Mercyful Fates klassiker ”Evil”, då Activision valde bort att ha med ”Curse Of The Pharaohs” som också spelades in av 4/5 av den klassiska uppsättningen av Mercyful Fate.

Låtarna är mastrade av Andy LaRocque och gavs ut som downloads via iTunes den 14 juli 2009. I början av september släpptes de även som en 12″-bildmaxi. Den gavs ut i Europa av Massacre Records och i Nord-Amerika av Metal Blade Records.

Låtarna då? Ja, det är ju nyinspelningar av två klassiker, så det kan ju vara svårt att toppa. Man hör helt klart skillnad på ljudkvalité och det märks att det är inspelat på 2000-talet. Jag tycker helt klart att det låter tyngre, lite mer fylligare, men visst lite av känslan från originalen saknas. Det låter lite för perfekt liksom. Men bra är det!

Bildskivan pryds på framsidan av en bild på King Diamond ifrån spelet där han finns med som en spelbar figur, alltså en digitalt gjord bild. Jag är inte så mycket för dessa moderna bilder, föredrar när det är riktigt tecknade bilder. Men i detta fall förstår jag anledningen till bilden.

Kul att få höra något ”Nytt” med Mercyful Fate. Nu hoppas jag bara att det blir någon uppföljning till detta, gärna en ny platta eller en turné kanske. Den som lever får se.

En trespårs 7-tummare utgiven april 1990 av Birdnest Records i endast 1000 exemplar, inga nypressar gjorda.

A-sidan är en punkig version av Mikael Wiehes ”Flickan och kråkan”. Helt klart den bästa version av denna låt jag har hört.

B-sidan innehåller låtarna ”Midsommarvisa” och ”39 steg”. Dessa finns även med på den efterföljande LP’n ”I fädrens spår”.

Den förstnämnda, en folkmusikinspirerad punk-ballad på en minut och 37 sekunder. Låten innehåller bevis på Johnny Rydhs fenomenala textskrivande:

”Kom låt oss älska under stjärnorna i natt
Kom låt oss leka med mångubben tafatt
Kom låt oss älska under stjärnorna i natt
Kom fyll mig med din kärlek”

Tyvärr så tog ju Johnnys liv slut alldeles för tidigt i en bilolycka den 3 januari 1992, men det är en annan historia.

Andra låten på B-sidan, ”39 steg”, är en riktigt ösig sak som handlar om en desertör och hans öde. En av Strebers bästa låtar någonsin.

Omslaget i sig gör det värt att äga denna singel även om man inte direkt uppskattar musiken, en bild tecknad av Jocke Lindgren föreställande en gråtande Mikael Wiehe, sittandes med en sönderbruten gitarr. I bakgrunden ser man Strebers kommande från att ha varit ute på jakt bärandes på deras byte, en kråka och en naken kvinna.

Varför gråter Wiehe på bilden? Kanske han inte uppskattade covern av låten, vad vet jag?

Ett mycket tufft omslag som gör sig väldigt bra i glas och ram.

Ulkes kommentar tagen från Strebers hemsida – ”Singeln är utgiven utan tillstånd eller rättigheter för ”Flickan och kråkan”. På ryktesvägen har jag hört att Mikael Wiehe fick ett exemplar av singeln, och att hans enda kommentar var att han var för tjock på omslagsteckningen.”